...var både underbar och hemskt. Efter en natt spenderandes på soffan lade jag mig till rätta i sängen med pojken igen och mös en stund innan han gav sig upp och till jobbet. En stund senare skulle jag upp och släpa mig till mitt jobb, vilket kändes så fruktansvärt värdelöst. Kände verkligen "är det här meningen med livet?". Förstår inte dem som går arbetslösa, hur de står ut, men vad ska man göra? aja, på onsdag är det i alla fall jag och Sofia som tar oss in till arbetsförmedlingen och startar ännu ett nytt liv på ett annat jobb- hoppas vi. :)
ha det fint
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar