Än en dag avklarad snart. En konstig natt spenderades med Johan, där jag öppnade mig helhjärtat och han fick veta den innersta sanningen. Jag tror vår kontakt och kärlek till varandra växte ännu större och starkare på grund av det. Skoldagen sedan, där fick man känna av att vara 17 åring på riktigt. Jag missunnar ingen någonting, tycker självklart att alla ska få roa sig precis så som jag skulle ha gjort om jag var 18. Varför skulle de stå över något sådant för att jag inte är 18? Det är helt ologiskt och ett omoget tänkande, jag vill ju att de ska ha roligt och helst av allt inte alls tänka på mig. Jag klara mig, som jag brukar inbilla mig.
Men nu är det annorlunda, att jag för första gången inte självvalt måste avstå från att göra något med "gänget". Jag kan inte umgås med mina vänner, på krogen då vill säga. Denna ungdomens tid, när allt vad krogen innebär lockar, kan jag inte ta del av det med mina vänner. Det är en del av gemenskapen och hela veckans samtalsämne, som jag uteblir från. Samtidigt som jag bävar för dessa månader som är kvar till min 18 års dag, då jag kommer få uppleva många avundsjuk fredagar och mållösa måndagar, vill jag absolut inte tycka synd om mig själv. Min tur den kommer också. Nån gång. Jag är inte den som inte engagerar mig i mina vänner, det gör jag ju självfallet. Vill ju att så många som möjligt ska följa med ut, fastän jag inte kan följa med själv. Jag vill ju att dem ska ha roligt och verkligen ha roligt medan de kan.
Kanske skulle en liten tanke på mig hjälpa, bara en kort sekund, och sedan återgå till alkoholen och raggen. Vill som sagt inte tycka synd om mig själv, men det är tuffare än jag trodde att stå emot. Jag ska skärpa mig.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar